måndag 3 augusti 2009

Sommarprat med Alex Schulman.

Alex Schulmans sommarprat är strax slut. För andra gången under programmet väljer han att spela Skynda att älska, den här gången tillägnad sin nyfödda dotter. Jag lägger ned boken i knäet och lyssnar. Sluter ögonen lätt mot solen och tänker på min mamma igen. Jag kan höra henne sjunga den. Budskapet i texten är fint.


















Jag har under en och en halv timme lyssnat koncentrerat till Alex Schulmans sommarprogram. Det är egentligen bara mellan pratet, under låtarna, som jag släppt fokuset på programmet för en stund och läst tre fyra sidor till i Johan Theorins deckardebut Skumtimmen. En bok som handlar om en mamma som förlorat sin son.

Första gången Alex väljer att spela Skynda att älska är när han berättar om sin pappa och det faktum att han var relativt gammal när Alex föddes. Femtiosju år är jag rätt säker på att det var ha sa. När Alex var arton år var hans pappa alltså sjuttiofem. Båda två anade då att deras tid tillsammans var begränsad.

Det är märkligt hur olika man förhåller sig till saker, beroende på ur vilket perspektiv man ser det. Alex pappa var gammal som fick barn vid femtiosju års ålder. Min pappa var ung när han lämnade mig vid femtionio. Endast två år mellan ung och gammal. När Alex var arton förstod han att hans pappa kanske skulle komma att dö inom bara några år. När jag var trettiofyra hade jag inte en tanke på att min pappa skulle göra det innan jag hann fylla trettiofem. Ändå var Alex yngre än jag var när hans pappa gick bort.


















Alex sommarprogram berör mig och det är väl inte så underligt med tanke på min pappa. Jag kan utan problem sätta mig in känslan han beskriver om sin pappas sista minuter i livet. Men det är egentligen inte det som berör mig mest utan istället är det likheten som finns mellan Alex och mig. Våra berättelser skiljer sig mycket åt, men är ändå så lika.

Alex vill berätta en historia och till skillnad från Marit Bergman och Lahleh, så är det precis vad han gör. Han gör det i direktsändning från Radiohuset i Stockholm. Innehållet är mycket väl förberett med anslag, dramaturgi, vändpunkter, cliffhangers och ett urval av låtar som tillför ytterligare dimension åt berättelsen. Han tar oss med på resan Året som radikalt förändrade mitt liv och han gör det med små personliga alster. Det är ärligt. Rakt. Utlämnande.

Mot slutet av programmet märker jag på Alex röst att även han har svårt att hålla tillbaka tårarna.



Alex Schulman får fyra handklapp för sitt sommarprat.

2 kommentarer: