They're back!

Höstlovet är över. (För det är det väl?) Ordningen är återställd. Kisen och Kepsen var på plats på sedvanlig tid. De klev in på gymmet tillsammans med de andra två snicksnackarna. Jag vet inte om jag blev besviken eller glad. Glad tror jag.

– Jag ska åka till Indien, sa Kisen och satte sig till rätta i roddmaskinen. Kepsen tog plats på löparbandet en liten bit bort.

– Och Taiwan och Las Vegas. (Det kan ha varit San Francisco, är lite osäker på den punkten.)

– När drar du? Frågade Kepsen.

– Till Indien om fyra veckor och Las Vegas i februari. (Lite osäker även här. Kan ha varit januari.) Fan va länge sen man var i USA. Måste varit två år sen, fortsätter Kisen.

Kepsen drar till med en mening amerikansk svengelska och Kisen hakar på med en och jag tänker, nu sätter de fart. Men istället blev det tyst. Det kan haft att göra med att de befann sig en bit ifrån varandra. Kepsen flåsade också en del på löparbandet. Oavsett skäl, så höll de under resterande uppvärmning snattran. Glad eller besviken? Kanske lite besviken.

Efter träningen dröjde jag mig medvetet kvar några minuter för att om möjligt fiska upp en och annan skön kommentar. Kisen gjorde mig så klart inte besviken. Plötsligt ringer hans mobil inne i skåpet och jag får möjlighet att lite i smyg avlyssna samtalet.

Jag vet nu vad han heter, Kisen, men tänker inte avslöja det här. Det är bättre att ni inte vet. Jag vet nu också att han, inte helt oväntat, jobbar med teknik. Förmodligen IT-relaterat. Och att hans jobb innebär att ha reser en del.

Jag tänker inte försöka mig på att referera samtalet. Istället bjuder Kisen härmed på några sköna lines:

– Fan va bra att du ringde, jag har några ifs and buts.
– Då spelar jag kallt för kunden.
– Det blir en fantastisk lösning, kan man säga.

Och avslutningsvis.

– I fix.

Kisen och Kepsen var osedvanligt lugna denna morgon. Jag stör mig inte alls lika mycket på dem längre. Kanske är det så att jag vant mig något.