söndag 22 november 2009

Den Mediterande Utterns uppgång och fall – Ett utdrag ur kapitlet "Baksmällan var ett faktum".

Oj vad jag har slitit den här dagen. Med nyhetsbrev för Nosebook och med formgivning av boken "Halländska gårdsbutiker & kaféer". Ett litet ynka inlägg har det blivit också tidigare idag. Det känns lite snålt. Så vassego go vänner. Ett utdrag ur rockbiografin Den Mediterande Utterns uppgång och fall. Jag vet att ni har längtat.

DMU:s karriär började gå neråt. Vår trogna publik från S3 var splittrad, jag flyttade till Kristianstad för att plugga till lärare och Jocke hoppade på en 20 poängskurs i historia nere i Lund. I Kristianstad köpte jag visserligen en svart elgitarr av märket CMI med en tillhörande förstärkare och innan jul gjorde vi årets sista ansträngning och skickade in Ankorna i dammen som bidrag till Rock-SM. Undrens tid var kanske inte förbi.

Under jullovet hyrde vi nog 20 – 30 filmer. Vi var helt apatiska, så apatiska att vi hyrde Plutonen tre gånger. Inte för att den var så jävla fantastisk, utan för den var närmast kassan. I januari nekades vi medverkan i Rock-SM. Det beskedet tog oss ganska hårt, fast vi fortsatte att repa varje helg, men vi ägnade oss mer åt att kolla filmer och göra oss av ångesten som våra studier gav oss. Vi visste inte riktigt vad vi ville göra här i livet. De gånger som vi väl repade stod vi väl repade stod vi i Jockes lägenhet med var sin elgitarr uppskruvad till max och brölade fram en förvirrad och brutal version av Jag vill inte börja jobba. Att Jockes grannar inte klagade en enda gång är ett mysterium, antingen är de döva eller så gjorde vi dem döva.

DMU gick på halvfart, den enda nya låten som vi var riktigt nöjda med var Homosexuell överfallen och dränkt. Titeln fick vi från en Rapportsändningen men låten handlade om att Lenin sålde knark. Vi började också kopiera upp demon, Livet e slut vid 19, på Jockes bärbara stereo. Femtio exemplar av demon var det tänkt att vi skulle dubbelkopiera, men inspiration saknades och jag kommer inte ihåg hur många det blev till slut. Eller hur många som såldes.

Vår brist på självkritik fick oss till och med att anlita Peder till att göra promotionplanscher till vår demo. Peder hade gått med oss i ettan, men hade tagit ett sabbatsår eftersom han var så trött på gymnasiet. Under det året hade han arbetat på en reklamfirma och de kunskaperna som han hade fått där tyckte vi att han kunde använda för att hjälpa DMU. Han fick låna fotografier och köpa vår demo för tio kronor i utbyte mot att han ritade något snyggt. Efter ett par veckor var han klar, och han hade faktiskt gjort två planscher. Dessvärre innehöll båda ett smärre fel.

"Demon heter Livet e lut vid 19", sa jag till Peder när jag för första gången skulle granska dem.

"Det står det ju."

"Nä, där står Livet e slut efter 19."

"Efter eller vid, har det någon betydelse?"

Han var helt likgiltig och det var uppenbart att vår konst höll på att bli prostituerad, något som vi inte kunde acceptera. Så planscherna blev aldrig använda, fast båda två var skitsnygga.

Text: Mikael Ekström.

Ps. Förövrigt är det jag som är Peder. Ds.

2 kommentarer:

  1. det är felet stör mig fortfarande...hittade planscherna i källaren för nån månad sen, snygga som fan, men som sagt fel... / ekis

    SvaraRadera
  2. Ekis...jag har blivit av med min plansch..jag vill ha en! Jocke

    SvaraRadera