Lill-Klas och en ny lirare som får heta Krull.

Jag börjar på allvar tro att Kisen och Kepsen hittat en för dom mer lämplig tid att träna på. Som ni förstår var det inte på gymmet den här morgonen heller. På ett sätt är det rätt skönt. Det är lugnt och tyst på morgonen precis som man vill ha det. Jag slipper starta dagen med sår i öronen. Å andra sidan kommer de på ett naturligt sätt att fasas ut från den här bloggen. Och det är ju lite synd. Det verkar som att flera av er läsare velat bekanta er mer med dom. Men livet har sin gång. Och än ska vi inte ge upp hoppet. Vad är det man säger, "hoppet är det sista som överger människan."

Stor-Klas, eller Lurch som vi nu vet att han heter, varken gymmade eller duschade den här morgonen. Däremot var Lill-Klas på plats. Och sin vana trogen klev han upp på trampmaskinen bredvid mig, trots att det fanns flera andra lediga. Han verkar dock gett upp tävlandet. Visst märkte jag att han emellanåt sneglade på vilket motstånd jag hade, men han trampade den här morgonen på i sin egen takt. Good for him.

Det gick otroligt bra den här morogen. Jag börjar se ett mönster. Varannan dag är jag starkare. Sedan hade jag säkert fullt sjå med att svetta alkolholen ur kroppen i går, att jag inte belastade musklerna lika mycket. Jag var väl rätt utvilad helt enkelt.

Sedan dök det upp en ny filur. En lång kille med stort självlockigt hår. Han såg rätt lustig ut. Visar han sig på gymmet igen går han numera under namnet Krull.