Fassan.

Tänk att vi redan är inne i november. Inte ens två månader till jul. Förr om åren, när fassan levde, åkte jag alltid till honom i Lund några dagar. Friden på jorden. Det saknar jag verkligen. Fassans mat. Hemmakryddad snaps. Jazz ur högtalarna. Hur vi filosoferade. Snackade om än det ena, än det andra. Löste gemensamt ett korsord. Mot slutet försökte vi finna de sista orden som saknades i någon av hans många uppslagsverk. "Våra ord, deras uttal och ursprung" av Elias Wessen. Eller "Fråga mig om allting. Oumbärlig handbok för alla menniskor." Just det, "menniskor". Glöm internet. Fassan gav mig alltid massor med julklappar. Nästan alltid böcker. Böcker han noga valt ut, mestadels från några av Lunds många antikvariat. Varje dag tog vi minst en lång promenad. I Stadsparken eller i professorstan och botaniska. På kvällarna såg vi ofta en engelsk deckare eller någon spagettivästern. På dansk kanal. Fassan gillade det. Om dumburken, som fassan kallade den, inte hade något att erbjuda skickade han iväg mig till videobutiken. "Hyr våld", sa han och gav mig en hundring. Med våld menade han en film med Clintan, den store hjälten. Fassan. Jag saknar dig.