Jo visst var det Berit som vann och ingen annan.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att Berit Jonsvik förmodligen inte vunnit tävlingen om utsmyckningen av ett sjukhus. Jag mejlade Berit om inlägget och fick ett mycket fint mejl tillbaka. Det visade sig att det var Sahlgrenska som var sjukhuset i fråga och att hon visst kammade hem uppdraget. Så var det klarlagt. Och grattis Berit i efterskott. Jag hoppas jag slipper besöka Sahlgrenska, men gör jag det ska jag kolla in utsmyckningen.

Åskmaskinen.

Ja just det. Jag kollade ju in utställningen Åskmaskinen också på Galleri Konstepidemin. En samlingsutställning med Lo Caidahl, Odd Fredrik Heiberg och Martin Larsson. Exakt ja. I princip ja. Samma Martin och samma utställning, i princip, som jag såg på Tillt.

Martins bilder gör sig perfekt i kontrast till Los videokonst och Odd Fredriks skränande skulpturer. (Jag fick veta att en tidigare besökare tyckte precis tvärtemot, vilket bara bekräftar min känsla och iakttagelse.)


Utställningen håller på till den trettonde december så än har ni ett par veckor på er. Tänk bara på att gallerier inte brukar ha öppet på måndagar, och så inte heller Galleri Konstepidemin.


Öppet från tolv till sjutton på tisdagar till torsdagar och tolv till sexton på fredagar till söndagar. Något mer ni vill veta?

Fick jag gjort det jag tänkt mig i helgen?

Hur gick det då med den där "Att-göra-listan" som jag hade i helgen. Jag förstår att alla undrar. Om jag väljer att uttrycka mig så här. Bara för att man gör en lista så innebär det ju inte att man nödvändigtvis måste följa den slaviskt. Nä, lite flex i livet måste man ändå unna sig. Så här gick det i alla fall:

1) Äta god frukost. Nä det blev inte någon särskilt god frukost tyvärr.
2) Kolla in "Sketches for a universe" med Maja Droetto på Galleri Box. Jajamensan.
3) Jobba med formgivningen av boken "Halländska gårdsbutiker & Kaféer". Riktigt mycket fick jag gjort. Väldigt nöjd med helgens insats.
4) Jobba med formgivningen av Hendrik Zeitlers kommande fotobok. Öppnade upp dokumentet. Det var allt.
5) Gå på Konstepidemins julmarknad. Jodå.
6) Gå på Cecilia Nilssons invigning av hennes studio på Sveagatan 12. Jag var där en stund. Pinsamt nog glömde jag köpa med mig en blomma.
7) Äta en god brunch. God å god. Amerikanskt. På Egg & Milk.
8) Dricka ett glas rött. Två glas blev det allt.
9) Gå en promenad. Hela vägen in till stan och hem igen. Både på lördagen och söndagen.
10) Somna utan att ställa väckarklockan. Jepp!

Dessutom drack jag årets första glögg. Lite för söt, men god.

Öppen ateljé hos Berit Jonsvik.

Jag passade på att titta in hos konstnären Berit Jonsvik också. Ett namn som klingar bekant, men som jag inte riktigt kan sätta fingret på varifrån. Kanske äger jag ett grafiskt blad. Jag vet inte.

Berit är en dam i sina bästa år. Till skillnad från alla hennes manliga konstnärkollegor som mannen som älskar änglar och hästar och Nils Ramhöj har hon det snyggt, ordnat och välstädat i sin ateljé. Ja, man behöver inte leva i kaos för att göra bra konst. Berit skulpterar och gör grafik. I ateljén fanns också en modell över ett offentligt uppdrag på ett sjukhus, som jag anar att hon inte fick. Men tanken hon hade såg spännande ut.

För mig var det fifty-fifty beträffande mina känslor för hennes konst. Flera av skulpturerna skulle jag aldrig låta komma innanför mina väggar, medans andra skulle jag gärna ha stående på en bokhylla.

En serie hon kallat Tokyo Harajuku med nio olika fotoetsningar gillade jag skarp. Framförallt den som heter Kimono girl. Det är inte alls omöjligt att jag tar mig en sväng förbi igen och gör en liten investering.

Igår träffade jag på Sören, silversmeden.

Jag vet precis hur det kan va. Man tänker att man ska ta sig dit någon dag, men så blir det ändå inte av. Det ju inte så att man hamnar uppe på berget av en slump. Nä. Antingen bestämmer man sig för att besöka Konstepidemin och bara gör det, eller så missar man möjligheten att uppleva den alldeles speciella atmosfär som området definitivt har.

Själv har jag besökt epidemin vid ett flertal tillfällen. Hälsat på fotograf Peter Boström, som jag inte vet om han fortfarande har kvar sin lokal där, lunchat med CH flera gånger och varit på rysk fest. Men aldrig har jag tittat in till någon konstnär eller konsthantverkare. Dåligt.

Men igår hände det. Just den här helgen hade nämligen princip samtliga konstnärer som håller till däruppe öppet hus. Jag tittade först in hos en man som skulpterar änglar, eller "mina flickor" som han kallar dem och hästar som han borrar maskliknande hål i. Änglarna föll mig inte alls på läppen. Antingen så upplevdes de väldigt flickiga eller religiösa. Inte min stil alls. Men några av hästarna, framförallt de svarta utan en massa hål, gillade jag på något vis.

Jag lämnade ändå ganska snabb mannen med fäbless för änglar och hästar och trillade istället in till silversmeden Sören. En mycket trevlig man skulle det visa sig som även undervisar på någon skola jag inte minns namnet på.

Sören Hellqvist som hans fullständiga namn är, om man inte räknar med eventuella mellannamn, verkar ha gått i gång rejält på materialet titan. Han berättade att för honom är processen det viktigaste och inte resultatet. När han väl är färdig med viss formgivning lämnar han snabbt den tillförmån för en ny. Ofta leder en form till en annan.

Bilderna du ser föreställer ringar i titan och silver. Har för mig att det även fanns något guldinslag på någon. Priset ligger på ungefär femtonhundra svenska riksdaler och uppåt. Jag gillade speciellt en ring skarpt, så kanske slår jag till.

Vem har bordet?

Tog en sväng upp till Konstepidemin tidigare idag. Fick se en hel del rätt fina grejer, vilket faktiskt överraskade mig något. Öppet hus och julmarknad brukar inte vara synonymt med god konst. Kommer ett par inlägg inom snar framtid. Fick se en lapp som hängde i en typ av passage också. Det känns som Stefan, han som har skrivit lappen, är väldigt angelägen om att få tillbaka sitt bord. Så du som har det, lämna tillbaka det genast är du snäll.

Grattis Cecilia till din nya studio.

Cecilia Nilsson har låtit sin stora dröm gå i uppfyllelse på Sveagatan 12. I den lilla lokalen har hon numera ateljé och eget galleri med sina konstverk. Numera trycker hon mestadels på plexiglas, emaljerade ytor och textil. Just nu jobbar hon med en konceptuell utställning med egna tolkningar av klassiska vinylomslag. Ska bli spännande att se.

Maja Droetto är en konstnär med stor potential.

Faktum med så passerade jag galleriet redan i fredags. Då var det stängt, men genom fönstret fick jag en försmak av vad jag skulle få uppleva dagen efter.

Maja Droetto är från Göteborg och är utbildad till scenograf på Central Saint Martins i London. Nu är hon tillbaka på hemmaplan och ställer ut två installationer på Galleri Box. Utställningen har hon kallat Sketches for a universe.

I det som jag ser som det huvudsakliga verket, har hon låtit rummet få bli ett enda stort kaleidoskop. Och visst känns det som att du kliver in i ett kaotiskt universum. Det är rätt mäktigt faktiskt. Dessutom gillar jag det grafiska intrycket jag får.

Konstverket består av 42 bollar och 177 rör som är fästa i fisketrådar som är spända mot väggar och tak. På golvet är det ett rött kryss. Hittar du exakt rätt vinkel lägger sig bollarna och rören tillrätta i ett kaleidoskopiskt mönster. Det är säkert en mäktig upplevelse för den som lyckas hitta den exakta vinkel, men för mig gillar jag mest kaoset som skapas.

Konstverket på andra våningen kommer inte helt till sin rätt. Jag hade oturen att just under tiden som jag var där, var det under en mindre reparation. (Jag fick förresten för mig att det var konstnärens pappa som var där med skruvmejseln.) Fast jag tror inte att min upplevelse hade förändrats nämnvärt om det varit i perfekt skick. Rummet är för litet för konstverket. Jag skulle velat haft mer rymd kring det. Hade dessutom rummer varit mörkt tror jag också att effekten blivit större. Jag kan se vad hon är ute efter, men konstverket når mig inte.

Nu när jag skulle till att skriva det här inlägget surfade jag in på Maja Droettos hemsida, vilket jag rekommenderar dig att också göra. När jag ser hennes tidigare verk infinner sig en känsla att Sketches for a universe inte tagit henne hela vägen till toppen. Jag hade verkligen velat se några av hennes tidigare verk live.

Ett inlägg i sista minuten.

Klockan är tio i tolv och jag inser plötsligt att jag inte gjort ett endaste inlägg denna dag. Det går ju inte för sig. Har suttit med formgivningen av boken "Halländska gårdsbutiker & kaféer" hela dagen, med undantag för en runda i Linné och Haga då jag tittade förbi Cecilias nya studio och sedan även Galleri Box. Inlägg om det senare kommer. Stannade också till på Hemma Hos för två glas rött.

Rock Art.

Shit! Det är ju sista helgen för Revolver Art Gallery också! Hur sjutton ska jag hinna med? Här gäller det att prioritera tycks det.

Fredag. Det tackar vi för.

Så var det då åter dags för "Fredagslåten". Aludd befinner sig i Indien så någon punklåt får ni klara er utan den här veckan. Kanske lika gott det. Eftersom jag varit så duktig och arbetat för två så blir jag veckans vinnare! Först ut blir alltså jag. Ett trefaldigt lundensiskt leve för mig! Jag leve! Hurra! Hurra! Hurra!



Näst på tur blir Therese. Hon ska dessutom sätta sig på tåget om en liten liten stund. Vår egen lilla globetrotter.



Tätt följd av ... pam pam pam ... Lucia!



Robban har tagit en välförtjänt ledig dag denna fredag, men sviker ändå inte.



Och byråns verkligt genuine rockare (vid sidan av mig själv då) – Anderz!



Veckans "wild card" är Sven-Eric. Han jobbar ju på den soliga byrån Solberg, så han får vara med av den anledningen. Sedan är han ju DJ så därför får han med hela två låtar den här veckan. Kan tyckas orättvist, men livet är ju inte alltid det. Rättvist menar jag.





Johan är i Danmark så han är ursäktad och Aludd är som sagt i Indien, så han är ursäktad han med. Mia är ledig på fredagar, så hon är alltid ursäktad. Nu saknar vi med andra ord bara låtar från byråns två färskingar. Åsa har fullt upp med att få ordning på en vektorfil som krånglar och Ruth fixar med utskick. Vi får väl se om det ramlar ner några bidrag i inkorgen innan fyra.

Se där ja. Nu kom även Ruth bidrag.



Tätt följd av Åsas.



Så då får jag önska er alla en riktigt trevlig helg.

Fredagslunch i stillhet.

Det blev till att äta lunch ensam idag. Alla jag hörde av mig till stod antingen och köade på en resturang eller hade redan ätit. Men så skönt det var. Köpte med mig en kvällstidning, med som alltid ett bristmässigt innehåll, men vad gör väl det. Det är ju skvallret man vill åt. Och nu sitter jag här, en pasta med enbärskryddad renskav senare och njuter av en dubbel espresso på Bar Piccolino. Och snart är det helg. Första veckan som ensam AD på byrån avklarad med bravur. Två veckor to go.

Att-göra-lista i helgen:

1) Äta god frukost.
2) Kolla in "Sketches for a universe" med Maja Droetto på Galleri Box.
3) Jobba med formgivningen av boken "Halländska gårdsbutiker & Kaféer".
4) Jobba med formgivningen av Hendrik Zeitlers kommande fotobok.
5) Gå på Konstepidemins julmarknad.
6) Gå på Cecilia Nilssons invigning av hennes studio på Sveagatan 12.
7) Äta en god brunch.
8) Dricka ett glas rött.
9) Gå en promenad.
10) Somna utan att ställa väckarklockan.

Så trött jag blir. Igen.

Och vad är det med den där tönten Christian Ternstedt? Som hela tiden gör bort sig offentligt. Först i dokusåpan Robinson. Sedan i kvällspressen. Och nu i Kvällsöppet i TV4. Som jag i och för sig inte själv såg, men läst om. Som verkar tycker att det är status att vara egen företagare. Att det skulle vara att nå högsta toppen i livet. Att det är ett bevis på framgång och lycka. Missförstå mig inte. Jag tycker det är grymt med alla företagare. Alla som gör det de drömmer om. Men att det skulle vara en måttstock på att ha lyckats i livet. Nix. Det köper jag inte. Senast har han tydligen rykt ihop med en annan dokusåpakändis. Meral. Och det har haft en fullständigt ointressant dispyt om vilken dokusåpa som är finast. Där han fällde kommentaren: "Jag står för det jag sa. Jag är själv företagare och det är klart som fan att jag hellre anställer någon som varit med i Robinson än Baren". Suck.

Regn.

Det regnar. Jag bara informerar. Det regnar. Vi är snart inne i december och det regnar. Det borde ju snöa. Fast å andra sidan, hur förvånad är jag egentligen? Jag är ju sedan sisådär åtta år göteborgare. Och är det en sak jag insett så är det att de väldigt sällan snöar här. Det är mest regn och rusk. Och då är jag född skåning. Nu kanske ni undrar varför jag skrivit detta inlägg. Because I can.

Vilket väder vi har.

Det blåser medvind för oss på solsidan. Igår ramlade ytterligare en ny kund in. Självklart är det kul, men vi får inte tappa fotfästet för att vi så här i uppstarten har lite flyt. Det gäller att stå stadigt med fötterna på jorden. Med ett klädsamt leende som Robban säkert hade tillagt.

Nick, visst är denna lite kul ...

Den där Jan Stenmark är riktigt kul när han får till det. Som här. Eller vad säger du?

På glöggsoaré med Dagens Nyheter.

I går var det glöggsoaré med DN. Vi höll till i finfina Fröhuset vid Trädgårdsföreningens entré. Owe och Lotta var på strålande humör och hälsade alla personligt välkommen. Mycket folk var det också och tro sjutton det efter en sådan minikampanj med Bombay-TV-filmer och allt. Owe hälsade och tackade för hjälpen med inbjudan och berättade att de fått massor med positiva reaktioner.



Klicka på bilden så blir den tydlig och fin.

Tävlingskocken Johan Björkman hade komponerat en fin buffé. Minitapas kan man väl kalla rätterna. En relativt utmanande smakupplevelse måste jag ändå säga att det var. Till det serverades det öl och vin och cola för mig som var lite bakis. Okej då, jag fick i mig ett par öl jag med.

På ena väggen hängde samtliga bidrag från DN:s Reklamcup som var kul att se. Synd att vi inte bidrog med den där annonsen som var tänkt. Jag tror den hade kunnat utmana och vinna några matcher åtminstone. Men vi får komma tillbaka nästa år istället.



Paul Hansen höll låda under en kvart och visade bilder. Hans lite torra humor gav flera skrattsalvor. Efteret lottade han ut ett antal ex av sin nyutgivna fotobok, och kan man tänka sig, solsidans Therese drog en av vinstlotterna.

Axel Björklund orerade om bilagan "På Stan" och jag fick tillfälle att kolla in min iPhone app och inse att den är grym. Synd att den enbart rör Stockholm. Men åker jag dit i helgen kan jag välja bland 134 konstevenemang.

Axel var oerhört nöjd med att "På Stan" återigen ges ut på fredagar istället för på torsdagar. Han sa något i stil med:

– Vårt innehåll ska vara nära förknippat med alkohol och det är ju inte bra att uppmana folk att dricka alkohol på torsdagar, men på fredagar går ju bra ... det där var inte direkt förankrat i ledningsgruppen.

Ge mig mig en "påstan-app" till Göteborg tack.

I huvudet på Fia Erixon.

Välkommen till bloggosfären får man väl säga. Ytterligare en blogg har satts till liv. Oskuldsfull och nykläckt. Redo att fyllas på och bli något. Det ska bli spännande att följa dig min fina vän, nosebook-kollega, f d arbetskamrat, teampartner, copywriter, trebarnsmamma och sambo till en mas med dreads. Jag ska hänga med från början. fiaerixon.blogspot.com

Ett blogginlägg i halvfabrikat.

I brist på tid snor jag nu istället inlägg från andra personers bloggar. Väldigt smidigt. Det är lite som att laga halvfabrikat. Så varsågod, ett paket Mamma Scans på min ära.




Det högaktuella diskussionsämnet i ankdammen just nu är nyheten om att Ulf Strömqvist tillträder som ordförande i Sveriges Kommunikationsbyråer, Komm. Detta undgick naturligtvis inte Madam Börje. Kul. Mycket kul.

Sebastian Montan.

Ja så var det ju det där med den där drinken. Sebastians alldeles egna specialdrink. Bartender på Blvd. Nattklubben jag aldrig besökt. Han gav mig exlusivt receptet på denna drink som jag hel sonika kalla "Sebastian Montan" eftersom jag inte fick namnet på drinken. Jag hade ju kort och gott kunnat kalla den för "Montan", men "Sebastian Montan" ligger liksom bra i munnen.

Okej här kommer ingredienserna. 1 cl Smirnoff Apple, 1 cl passoár, 2 cl Bols Peach, en dash äppeljuice, två dashar passionsfrukt och toppa med citron/cranberry juice. Avsluta med att dra en lime runt kanterna på glaset och släpp i limen i drinken. Och där har du den. Drinken med stort D.

Brist på karaktär.

Och jag som bara skulle ta EN öl. Men det var ju så trevligt. Där på Lokal. Igår. På "tisdagsölen". Eller "reklamölen" om du så vill. Zeynep var där. Denna fantastiska lilla människa som praktiserar som AD på Valentin. Och Johan har tydligen också börjat. Han som var på Jerlov. Och Robert. Från Goss. Sedan var Brink där för första gången tillsammans med AD-Helena. Snackade en rätt lång stund med dem. Och Viktor som var där tillsammans med Sebastian. Och Mattias. Och många fler. Det var på det hela taget en bra "tisdagsöl". Fast det blev ju inte bara EN öl som jag hade lovat mig själv. Det blev ju rätt många fler. Helt oväntat. Så det enda rätta blev till att straffa mig rejäl. Ingen pardon. Upp i ottan som vanligt. Mot gymmet. Och fy helsike vad jobbigt det var. Jag ska aldrig mer dricka.

Solen skiner och länkar till tre andra noveller.

Eftersom jag har en del att stå i och inte hinner med så många kvalitativa inlägg så tänkte jag bjuda på en gammal novell av det lite kortare slaget. Som en del av er vet så höll jag på med ett projekt för något år sedan eller när det nu var. Jag tänkte mig skriva en novell i veckan under ett helt år. En titel lottades varje söndag och sedan hade jag en vecka på mig att skriva en novell. Varken mer eller mindre. Ingen redigering. Ingen censur. Vissa blev bättre än andra.

I tjugotvå veckor höll jag ut har jag för mig. Inte dåligt det trots misslyckandet.

Några noveller är redan publicerade här på bloggen. Överviktig. Maskerad. Skådespel. Solen skiner är också publicerad förut, fast då något omskriven. Här kommer den som först skrevs.


Solen skiner.

Visst är det är tveklöst så. Alla blir vi som galna när den första vårsolen visar sig. Det är samma visa varje år. Den under vintern öde gågatan har hastigt och lustigt fyllts med människor.

Överallt lapas det sol.

På uteserveringen där jag sitter finns det inte en enda stol ledig. Jag ser mig runt omkring. Nej, inte en enda stol lyser tom. Även platserna på andra sidan promenadstråket är upptagna av leende pratglada människor. Själv delar jag ett runt kafébord med ett par i min egen ålder.

Fast de är inte ihop.

Det konstaterade jag redan innan jag frågade om stolen var ledig.

Jag ser sådant. Är nämligen människokännare av högre rang.

Vid första anblicken skulle man kunna tro att de är ett par. Utseendemässigt passar de ihop. Båda två är objektivt snygga. Båda två är långa, även om han är något längre. Ändå behöver jag bara några få sekunder på mig för att konstatera att de i själva verket är vänner sedan högstadiet. Hon gick då i sjuan och han i nian. De pratade för första gången med varandra i rökrutan, under en lunchrast. Han frågade om hon hade eld och eftersom han redan på den tiden kommit ut ur garderoben, så var frågan inte ställd som en raggningsreplik.

Båda två röker de fortfarande, även om hon har försökt att sluta flera gånger.

Hon har sydländska drag, fast hon är född här.

Hennes pappa kommer från Argentina, men mamman är svenska. Håret är korpsvart, pageklippt och hålls på plats av en amerikansk baseballkeps. Ögonen döljer hon bakom ett par svarta solglasögon som är tveklöst äkta. Över stolsryggen hänger hennes korta svarta skinnjacka.

Linnet är vitt och ribbat.

Brösten är nya för året.

Också han har sydländska drag. Han har mörkbruna lockar, kraftig skäggstubb och snälla bruna ögon. Trots det är båda föräldrarna riktiga medelsvenssons och varken hans mamma eller pappa bär på mörka gener. Mamman Monika hade en otrohetsaffär för snart trettio år sedan.

Han är i smyg tacksam.

Pappan är från Gambia och lever upp till myten om svarta män.

För övrigt är han uppvuxen i Partille, bär självsäkert upp en koboltblå formsydd kavaj i sammet över en t-shirt med Svenska Akademin och han spelar med i två olika band. Trummor i ett och spelar gitarr och sjunger i ett. Nu i sommar ska han turnera runt på festivaler med båda banden. Med det ena bandet släpper han snart en fullängdare som garanterat kommer att slå, åtminstone i gaykretsar. Det andra bandet kommer aldrig att nå några större kommersiella framgångar.
Han har tajta svarta jeans och en mönstrad ljusblå sjal av märket Svensson. Jag bär en exakt likadan sjal, fast i svart och har också tajta svarta jeans.

Det gör oss i princip till polare.

Jag reser mig upp och vandrar långsamt upp för Haga Nygatan. Det är söndagen den tjugonde april.

Solen skiner.

Hur har du det själv då om man får fråga?

Det är lite mycket nu. Aludd semestrar i Indien i tre veckor så jag är ensam AD kvar på byrån. Nyhetsbrevet för Nosebook skrev jag som tur är klart i helgen, skickade till Aludd i går, som publicerade det igår, vilket innebar att det slank med två fel. Jag hade nämligen skrivit OBS! REDAN IKVÄLL! i två rubriker, vilket det inte var igår. Utan idag. Hoppas att alla insåg misstaget. Sedan är det mina två bokprojekt som jag måste ro i land innan nyår. Och i morgon kväll är det glöggfest på DN, som jag är bjuden till, men inte anmält mig till, men det är nog inga problem i alla fall, jag var ju med och gjorde inbjudan. Har i och för sig inte bestämt mig för om jag ska gå eller ej. Det är ju som sagt en del att göra på jobbet och jag har ingen lust att slösa bort en dag med lite bakfylla. Jag vet hur jag är. Min karaktär suger. Och den 12:e ska Kiwi döpas till Jacob Leon Lurje-Nauclér. Fint ska det va. Och på lördag är jag bjuden till Cecilia Nilsson som inviger sin studio. Så ska jag klippa mig också. Imorgon var det väl. På lunchen. Sedan har vi ju bloggen också. Som måste underhållas. Puh. Är det möjligt att gå i ide?

Raw!

Kollade just in Raw Comedy Club på femman. Stundtals mycket kul. Men framförallt tänker jag på vilken grej han skapat. Mårten Andersson. En alldeles egen stand up klubb. Fy fan va grymt! Hur var det nu? Var inte Landskrona Konsthall till salu?

Den Mediterande Uttern. Låtar som aldrig blev klara.

Uttern hade många fina uppslag till låtar som aldrig blev av. Vad sägs om titlar som "Sång om knark", "Balladen om Åsbergs undulat" och "Jakten på den försvunna miniräknaren". Jag tänkte inleda med att berätta bakgrunden till "Sång om knark". Låten var en gymnasists romantisering om knark. Låten gick i princip ut på en uppräkning av alla droger du kan tänka dig och avslutades med kommentaren "knark är gott". Kul idé för att komma från två livrädda tonåringar som aldrig testat något starkare än bjäregrogg.

"Balladen om Åsbergs undulat var tänkt att handla om en förvirrad historielärare på Rönneskolan i Ängelholm. Han berättade en dag att han hade råkat trampa ihjäl sin undulat på morgonen innan han gick till jobbet. Han lade ut texten väldigt känslomässigt och hela klassen var berörd av hans berättelse. Alla utom duon i DMU. De kunde knappt hålla sig för garv och försökte senare på dagen skriva en låt om historien. Hur de misslyckades med det är verkligen en bedrift.

"Jakten på den försvunna miniräknaren" skulle handla om en mattelärare på samma skola. Det var en man med ett våldsamt temperament. Det visades särskilt när någon elev inte förstod sig på hans genomgångar. Han hade redan från första dagen krävt att samtliga elever skulle införskaffa sig en miniräknare av godkänd kaliber. Ingen vågade trotsa honom förutom en kille som hette Leo. Varje gång läraren frågade var hans miniräknare var någonstans svarade han "den verkar ha försvunnit, men den kommer nog tillrätta". När Micke visade Jocke titeln och idén till låten ignorerade han honom fullständigt. Låten förblev en tanke.

Kisen och Kepsen beter sig numera som folk.

I fredags var det sk återträff med alla som någon gång jobbat på Hundra. Det var Nusse och Hannes som stod som arrangörer och man kan inte säga annat än att det blev en formidabel succé. Det var säkert över fyrtio personer som dök upp på Hemma Hos. Mycket trevligt och jag blev rätt packad på köpet. Men någon gång ska man ju bli det. Tack alla, förresten!

Det var kul att få reda på att väldigt många också läser bloggen mellan varven. Och följetongen som alla tar upp är den om Kisen och Kepsen. Det är därför med sorg i ögat jag måste konstatera att de inte är så roliga längre. Jag vet faktiskt inte vad som har hänt. Den här morgonen till exempel var Kisen där först. Han dök upp nästan tio minuter tidigare än han brukar. Med fokuserad blick gick han med beslutsamma steg mot roddmaskinen för uppvärmning.

Fem minuter senare kom Kepsen in i träningslokalen. Denna morgon utan keps, till råga på allt. När han förstod att Kisen redan var på plats sprang han genom lokalen, upp för trapporna och upp på löparbandet. Kisen sa inte ett ord utan fortsatte bara att ro. Förmodligen gav han honom en nick till hälsning. De befinner sig ju bakom mig så jag vet inte så noga.

Efter några minuter tystnar roddmaskinen.

– Är du redan uppvärmd? Säger Kepsen.
– Ja, svarar Kisen.
– Vi kör mage, bröst och triceps idag, fortsätter Kepsen.

Jag hör inte vad Kisen svarar, utan ser honom istället vandra nerför trapporna. Minuten senare tystnar löparbandet.

Ja, som ni märker beter sig polarna plötsligt som vem som helst på gymmet. Lite trist med tanke på bloggen. Men man vet ju aldrig. Det kanske är tillfälligt.

Den Mediterande Utterns uppgång och fall – Ett utdrag ur kapitlet "Baksmällan var ett faktum".

Oj vad jag har slitit den här dagen. Med nyhetsbrev för Nosebook och med formgivning av boken "Halländska gårdsbutiker & kaféer". Ett litet ynka inlägg har det blivit också tidigare idag. Det känns lite snålt. Så vassego go vänner. Ett utdrag ur rockbiografin Den Mediterande Utterns uppgång och fall. Jag vet att ni har längtat.

DMU:s karriär började gå neråt. Vår trogna publik från S3 var splittrad, jag flyttade till Kristianstad för att plugga till lärare och Jocke hoppade på en 20 poängskurs i historia nere i Lund. I Kristianstad köpte jag visserligen en svart elgitarr av märket CMI med en tillhörande förstärkare och innan jul gjorde vi årets sista ansträngning och skickade in Ankorna i dammen som bidrag till Rock-SM. Undrens tid var kanske inte förbi.

Under jullovet hyrde vi nog 20 – 30 filmer. Vi var helt apatiska, så apatiska att vi hyrde Plutonen tre gånger. Inte för att den var så jävla fantastisk, utan för den var närmast kassan. I januari nekades vi medverkan i Rock-SM. Det beskedet tog oss ganska hårt, fast vi fortsatte att repa varje helg, men vi ägnade oss mer åt att kolla filmer och göra oss av ångesten som våra studier gav oss. Vi visste inte riktigt vad vi ville göra här i livet. De gånger som vi väl repade stod vi väl repade stod vi i Jockes lägenhet med var sin elgitarr uppskruvad till max och brölade fram en förvirrad och brutal version av Jag vill inte börja jobba. Att Jockes grannar inte klagade en enda gång är ett mysterium, antingen är de döva eller så gjorde vi dem döva.

DMU gick på halvfart, den enda nya låten som vi var riktigt nöjda med var Homosexuell överfallen och dränkt. Titeln fick vi från en Rapportsändningen men låten handlade om att Lenin sålde knark. Vi började också kopiera upp demon, Livet e slut vid 19, på Jockes bärbara stereo. Femtio exemplar av demon var det tänkt att vi skulle dubbelkopiera, men inspiration saknades och jag kommer inte ihåg hur många det blev till slut. Eller hur många som såldes.

Vår brist på självkritik fick oss till och med att anlita Peder till att göra promotionplanscher till vår demo. Peder hade gått med oss i ettan, men hade tagit ett sabbatsår eftersom han var så trött på gymnasiet. Under det året hade han arbetat på en reklamfirma och de kunskaperna som han hade fått där tyckte vi att han kunde använda för att hjälpa DMU. Han fick låna fotografier och köpa vår demo för tio kronor i utbyte mot att han ritade något snyggt. Efter ett par veckor var han klar, och han hade faktiskt gjort två planscher. Dessvärre innehöll båda ett smärre fel.

"Demon heter Livet e lut vid 19", sa jag till Peder när jag för första gången skulle granska dem.

"Det står det ju."

"Nä, där står Livet e slut efter 19."

"Efter eller vid, har det någon betydelse?"

Han var helt likgiltig och det var uppenbart att vår konst höll på att bli prostituerad, något som vi inte kunde acceptera. Så planscherna blev aldrig använda, fast båda två var skitsnygga.

Text: Mikael Ekström.

Ps. Förövrigt är det jag som är Peder. Ds.

57.

Jag har under många år haft Hemma Hos i Haga som stamkrog. Trevligt med ett ställe där personalen känner igen en och där det nästan alltid finns något känt ansikte att växla några ord med. Ikväll ska Lill-Marie dessutom uppträda på krogen. Runt sex tror jag närmare bestämt att det är. Har tyvärr inte möjlighet att ta mig dit ikväll, då jag håller på och försöker få fason på boken om gårdar i Halland. Man slänger inte ihop en bok i en handvändning, så är det bara.

Mitt stamnummer på Hemma Hos är 57. Vissa tycker att det är det mest ojämna numret man kan tänkta sig, men jag gillar det. Och det finns en alldeles speciell förklaring till att jag har just det numret, en förklaring som jag inte tänkte dra här och nu.

Nu har mitt nummer, oavsett min förklaring, fått upprättelse.

Hemma Hos har en alldeles egen form av galopp som kallas "blå". Det är helt enkelt en liten öl i ett blått öl. En öl att ta i rappet eller som sista beställning innan hemgång. Inte helt oväntat är det Aludd som ligger bakom begreppet. Och nu har vi tillsammans myntat ett nytt begrepp. "Blå plus två". En blå plus två är en blå galopp och en tvåa Tullamore. Och har du sett på maken. Summan av kardemumman blir exakt 57 spänn.

Camilla Engman på Galleri 1. Del 3.

Det var länge sedan jag var på en så välbesökt vernissage. Massor med folk var där. Kan det vara så att Camilla Engmans aktivitet inom de så kallade sociala medierna fejan och den egna bloggen varit den övervägande orsaken till den stora tillströmningen av människor? Jag skulle nog kunna tänka mig det. Många hade med sig en blomma och gratulerade henne till utställningen och jag insåg att jag också borde haft med mig en blomsterkvast eller nå't. Nu fick det räcka med en kram.



Detta är Camilla Engmans andra soloutställning i Göteborg, men hon har flera utställningar bakom sig på andra sidan Atlanten. Rätta mig om jag har fel Camilla.

Sexton obetitlade verk och en vägginstallation. Även den utan titel. Jag vet ju att hon gillar bilder mer än text. Vilket är lite synd. Jag gillar en bra titel på ett konstverk och den kan faktiskt tillföra en hel del för mig som betraktare. En bra titel lyfter, lika mycket som en dålig titel kan göra konstverket mindre intressant. Men just Camillas målningar skulle trivas bra tillsammans en passande titel.



Camilla Engman har ett helt eget uttryck och känns väldigt samtida. Hon skulle kunna nämnas i samma andetag som t ex tecknaren Jeff Olsson och den konstnärliga fotografen Helena Blomqvist. Men jag kommer på mig själv att tänka på Lena Cronqvist. Precis som Lena porträtterar sig själv i sin uppgörelse med sin mamma, känner jag igen Camilla själv i hennes karaktärer. Fast till skillnad från Lenas ofta rätt ångestfyllda motiv andas Camillas mer svart komik. Och hennes lilla hund dyker ofta upp som gubben i lådan.



Jag hade gärna sett att det fanns med en något större målning. En utställningens hjälte. Flera av motiven på utställningen skulle göra sig stora. Som det är nu har samtliga målningar ungefärligt samma format. De största är ungefär 8o x 60 cm. Jag tycker även att utställningen spretar något. Några av verken passar helt enkelt inte in. Till exempel tycker jag inte att collagen gör det. Väggcollaget däremot är kul och berättar en del om vem Camilla är som person. Och det känns som att det är själva syftet till att verket finns med. Som ett konstnärligt CV. Ett självporträtt. Finurligt.


OBS! Ett utsnitt av väggcollaget.

Bara en timme efter öppnandet av vernissagen var flera av målningarna redan sålda. Och de är bara att gratulera köparna till riktiga klipp. Priserna var nämligen i lägsta laget. Målningarna ligger mellan 10 och femton papp. Fast det är svårt det där med konstpriser. Och det är ju mycket bättre att målningarna kommer någon till glädje än att de stannar kvar i galleriets arkiv.

Ta nu och masa dig iväg och kolla in Camilla Engmans utställning. Jag tror nämligen att den tilltalar de allra flesta. Och om du vill investera i samtida konst är detta ett ypperligt tillfälle.

Camilla Engman på Galleri 1. Del 2.

Nyss hemkommen. Ska snart sätta mig med mitt ena bokprojekt. Men först en snabb reflektion efter dagens galleribesök. Camilla Engman ställer just nu ut på Galleri 1 på Erik Dahlbergsgatan. Utställningen håller på till den tolfte nästa månad och idag var det som sagt vernissage.

Camillas bildliga uttryck är omisskännligt. Det tar sig uttryck i illustrationer, collage och målningar och ni som följer Camillas blogg känner väl igen hennes bilder. På Galleri 1 ställer hon ut företrädesvis målningar, men också ett par papperscollage och ytterligare en form av collage som en vägginstallation.

Jag tänker försöka vara så rak och ärlig jag bara kan. Som sagt så känner jag ju Camilla lite grann och dessutom så vet jag att hon är en trogen läsare av bloggen.

Min första bild av Camilla var som illustratör. En grym grafisk formgivare som heter Anna Larsson tipsade mig om henne. Jag tror att de delade lokal på den tiden. Jag tog i alla fall kontakt med Camilla som kom och visade sin portfolio. Jag blev överförtjust av att se hennes illustrationer. Flera av illustrationerna var kryddade med en svart humor som jag inte kunde motstå. Till skillnad från många illustratörer som försöker ha ett så brett register av manér som möjligt är Camilla istället löjligt konsekvent. Antingen köper man hennes stil eller så får man vända sig någon annanstans. Själv blev det att jag anlitat Camilla som illustratör vid några tillfällen.

Min farhåga var med andra ord att jag skulle se hennes målningar mer som illustrationer och inte som konst. Cliffhanger.

Camilla Engman på Galleri 1. Del 1.

Först ut att recensera Camilla Engmans utställning blev jag. Det tror jag åtminstone. Vernissagen pågår fortfarande. Fram till fyra. Fast med tanke på hur mycket folk det var i lokalen när jag var där så skulle det inte förvåna mig om utställningens första dag drar över tiden något.

Det kommer ytterligare ett inlägg, med bilder och så, förmodligen senare idag eller möjligtvis imorgon. Jag vill nu bara skriva av mig min direkta känsla efter att jag varit där. Och jag ska vara så ärlig jag bara kan. Jag menar, jag känner ju Camilla lite och hon är en trogen läsare av bloggen.

Camilla Engmans uttryck tar man inte miste på. Det känns igen i allt hon gör. På hennes blogg, illustrationer och konst. Ajdå, nu kom Hans, som kräver min uppmärksamhet. Cliffhanger.

Åsså var de freda igen! Jippi cayey!

Oj vilken engagemang det blivit kring "Fredagslåten". Tack kära kollegor. Måste tillstå att det är ett finfint sätt av avsluta veckan på. Det är faktiskt så att Anderz kom in med veckans bidrag redan förra fredagen. Stort.

Vinnare denna vecka är alltså Anderz. Mycket välförtjänt.



På en hedrande andra plats trillade Robbans bidrag in.



Projektledarna var verkligen på hugget den här veckan! Johans bidrag.



Och vår alldeles egna polska, eller hur var det nu? Tjeckien? Slovakien? I alla fall. Lucia!



Sedan är det sjuklingen Thereses tur! Krya på dig!



Aludds sista bidrag på tre veckor. Troligtvis. Men man vet ju aldrig med den gode Håkan. Ha det riktigt skönt i Indien förresten!



Jag har den stora glädjen att presentera solsidans allra senaste tillskott! Åsa! Grafisk formgivare och final art! Välkommen, välkommen.



Hmmm ... nu blev det så förvirrat! Det skickas numera in låtar för nästkommande veckor och det snurrar dessvärre till det för mig. Vi får införa en regel att "Fredagslåten" ska skickas in samma fredag som den publiceras. Men eftersom Robban varit så full av engagemang så får han med båda sina bidrag den här veckan. Men det är en engångsföreteelse.

Så här kommer Robbans bidrag nummer två.



Och så var det Mias tur! Så trevligt att få med ditt bidrag även denna vecka. Mia jobbar nämligen inte på fredagar.



Så var det bara jag själv, Ruth och Nusse kvar. Nusse skickade faktiskt in sitt bidrag redan för ett par dagar sedan, men det visade sig att den var låst för inbäddning. Så nu inväntar jag en ny.

Och här kommer Ruths val. Det märks att hon redan börjar bli varm i kläderna.



Den här fredagen är helt crazy. Det är nog för att Aludd ska vara ledig i tre veckor. Men här kommer en låt till från mr Aludd.



Och ett gästspel från Pelle den här veckan också.



And the one and only – Nusse!



Så var det bara jag kvar. Trevlig helg! Rock on!



Två små tillägg! En låt från mig själv bara för att jag får ändra och dola som jag vill på den här bloggen. Och en från världens finast Sven-Eric.

Abstinensen är över.

Tränat på morgonen. Kisen och Kepsen hade tagit en välförtjänt sovmorgon. Det är de ju väl värda. De har säkert tränat övriga dagar i veckan. Lurch har försvunnit från jordens yta. Lill-Klas har även han tagit en tidig helg. Han kommer säkert tillbaka. Lonny och Bobby har nog givit upp träningen, vilket inte gör mig särskilt förvånad. Dags för frukost.

Nours hårtofs.

Morgonpasset i P3: "Är det någon som är intresserad av Nours hår? För vi har en lock till övers här!"



Min fina motivering:

Varje morgon efter gymmet
lyssnar jag på morgonpasset
Martina och Hanna fina är
med det är i Nour som jag är kär
Önskar därför att jag får
känna doften från hennes hår

Rösta på din favoutter!

I sann Uttern-anda utlyser jag härmed en tävling. Vilken av uttrarna tycker du bäst om? Är det utter nummer 1 eller är det utter nummer 2? Kan det vara så att utter nummer 3 lockar dig mest? Eller är det utter nummer 4 månne? Är det rent av utter nummer 5? Lämna en kommentar. Anonymt eller så står du för din åsikt.

Utter nummer 1:

Utter nummer 2:

Utter nummer 3:

Utter nummer 4:

Utter nummer 5:

Chuck & Yeager säger sig hämta inspiration från Den Mediterande Uttern. Jag vet nog vem som känner sig mest stolt.

Den Mediterande Uttern har inte satt några djupare spår i musikhistorien och det är inte många idag existerande band som säger sig ha inspirerats av Uttern. Men det finns som alltid ett och annat undantag som bekräftar regeln. Och i det här fallet så är det countryduon Chuck & Yeager som säger sig ha hämtat inspiration från gruppen. Kanske känner de samhörighet genom att de också är en duo. Eller att de också står lite vid sidan av samhället. Den där känslan av att känna sig missförstådd.

Ett hål i min sko är ett fönster mot världen.

Pontur Brenner säljer sina skor! Refined by Bobbie Burns. Storlek 42. Nyskick påstår han. Dina för 500 kr. Nypriset betvivlar jag icke. 1599 svenska riksdaler. Säljer dom på grund av att dom är för små. Varför de plötsligt blivit det förtäljer icke historien. De kanske klämmer. Möjligtvis köpta oprovade över nätet. Eller pålurade av en nitisk skoförsäljare. Spekulationer. Jag tycker dom är rätt fina. Och det är ju ett bra pris. Jag kanske skulle prova dem.

Jag undrar vad Kisen skriver på sin blogg.

Tredje dagen utan träning. Jag kan väl sammanfatta det med ett ord. Abstinens. Det kunde jag väl aldrig tro för ett drygt år sedan, när jag klev över den till synes oöverstigliga tröskeln till gymmet. Men så är det iallafall. Kroppen längtar efter att få ta ut sig rejält. Det får bli imorgon. Kanske väntar jag ända till på måndag. Så där ja. Meningslös information. Varsågod. Det var så lite så.

Åkes visa.

Åke, jag vet hur trött du är på mina inlägg. Förvisso skiter jag i det, men jag har trots allt ett hjärta. Därför tänker jag avsluta med ytterligare en text från den legendariska rockgruppen Den Mediterande Uttern. Den heter något så finurligt som "Åkes visa".

Åkes visa
Text & musik: Mikael Ekström

Tjo vad tiden går långsamt
när man sitter och tråkar
Åke kommer klockan fem
Åh vad han är tråkig

NEJ! Jag tycker inte du är tråkig. NEJ. Låten handlar inte om dig. NEJ! Jag försöker inte vara ironisk. Åke, det här inlägget tillägnar jag dig för att du är en skön kille med massor med självdistans. Eller?

Våldtäktsmannen från mars.

Den låt som DMU är mest stolta över att han skrivit tillsammans är tveklöst Våldtäktsmannen från mars. Åtminstone enligt biografin. I boken står det att det är en rolig och absurd låt med en fräck melodi. Som sagt, de hade väldigt lite självinsikt dessa båda pågar.



Enligt biografin skrevs den efter sedvanligt inhandlande av blandgodis i Villan kiosken. Vi om känner till hålan Ängelholm vet precis vilken kiosk de syftar på. Låten innehåller två starka ackord och är därför oerört medryckande. Eller trots det.

Texten lyder.

Han är efter dig
han är efter mig
våldtäktsmannen från mars

Han vill tugga mig
han vill gnugga dig
våldtäktsmannen från mars

En vitlökspress
en massa stress
vitlöksmannen från mars

Han e tv-star
liknar tomtefar
våldtäktsmannen från mars

Infiltrerar oss
penetrerar oss
våltäktsmannen från mars

En dum refräng
e vår poäng
våldtäktsmannen från mars

Har ni nånsin känt er lurade
vi har
våldtäktsmannen från mars

Han e efter dig
han e efter mig
våldtäktsmannen från mars

Text och musik: Mikael Ekström & Joakim Larsson

Några spridda åsikter om Uttern.

Jag tycker att det är på tiden att berätta vad fansen egentligen tyckte om Uttern. I biografin finns i slutet en sammanställning över olika fans relation till den mytomspunna gruppen. Många tyckte, få var helt oberörda.

Ta Svante som exempel. Hans kommentar lever kvar som ett eko i Ekis huvud. "Jag skäms. En skam för musikbranschen, en musikalisk katastrof."

Tja. Inga ord och inga visor där inte.

Ib, som ändå var en av Ekis goda vänner uttalade sig så här. Fast jag vill poängtera att detta är ett utdrag, hämtat från rockbiografin Den Mediterande Utterns uppgång och fall.

"DMU lyckades inte göra någon stor konst. Dock fyllde de en funktion som samtalsämne, och de kunde vid några tillfällen agera strängknäppare när den något inbördes tillknäppta klassen S3 tog sig för något gemensamt. Som till exempel grilla korv."

Ett annat citat från Ib är: "Den främsta likheten duon hade med sina idoler, däribland Kiss, var den absoluta frånvaron av någon som helst självkritik."

Ja, jag säger då det.

Jag träffade Ib för flera år sedan, men också många år efter när det begav sig. Jag antar att han fortfarande bor i Halmstad. Jag tror han idag är framgångsrik advokat. Så olika faller ödets lott.

Regn och rusk.

Det känns som denna onsdag kräver en onsdagslåt.

Det finns ju en del att fundera över.

Till exempel har jag har hört ryktas om att Landskrona Konsthall är till salu. Vad säger du fassan, man kanske skulle slå till?

Lite fjäsk och en mindre bra lunch.

Jag åt lunch på Hörnet på Magasinsgatan idag, tillsammans med Nusse och Aludden. Den där trevliga (fjäsk, men vadå, han är ju det och gaisare till på köpet) journalisten på GP, Fredric med c eller k, skrev ju en sån fin liten notis om stället, att portionerna var så stora. Så vi gick dit. Och det är möjligt att de var stora portioner om man jämför med till exempel Bliss, med bra kan jag då rakt inte påstå att det var. Men eftersom jag är en snäll människa och Aludd så gärna vill prova deras köttbullar för 125 bagis så kommer jag att ge dom en till chans. För köttbullarnas skull. För Aludds skull. För en stor starks skull. För det har han lovat, den där Aludd, att vi ska dricka till.

Lesniäc tolkar DMU.

Den här morgonen rivstartar vi med ett inlägg om Uttern. Det är så många minnen som kommer tillbaka. Bland annat har jag handjagat en affisch som jag nu letar efter hemma med ljus och lykta. Jag vet att den ligger någonstans, frågan är bara var. Jag hittade däremot upp en CD-skiva med inspelade coverlåtar av Den Mediterande Uttern. Det är pojkduon Lesniäc som spelat in den i någon av killarnas pojkrum, eller möjligtvis studentrum.

Skivan, eller demon kanske är mer rättvist att säga, innehåller sammanlagt sju låtar där en av låtarna på det mest flummiga vis sammanflätas med Beatles hit Hey Jude.

Demon inleds med Ankorna i dammen följd av Pundaren i Stockholm, En kärleksballad, JFK/Hey Jude, Uttern lever än, Vart ska du gå när du fyllt 25 och avslutningsvis Den Mediterande Uttern. En riktig hitkavalkad med andra ord. Önskar att fler hade tillgång till skivan. Eller demon.

En stor man.

SVT2. Kobra. Om reklam. Med Studio Total i Malmö. (Jo det finns andra i landet.) Med Roy Andersson. Och jag inser hur stor han är. Så många pärlor till reklamfilmer han gjort. Utifrån helt rätt inställning. Med hjärta. Han är en stor man den där Roy.

Nostalgi.

Kollar in det där programmet på ettan med sommarpratare som träffas och pratar om livet över en middag. Jag gillar programmet, får mig att minnas tillbaka till Knesset på ZTV. Ge mig Knesset tillbaka. Och så spelar dom Hederos & Hellbergs cover av Bob Dylans "You're a big girl now". Ge mig Hederos & Hellberg tillbaka.

Tröskan Opus 2.

Jag ska nu berätta en grej, som jag inte vet om Ekis blir så glad över att jag avslöjar. Det handlar om Utterns låt "Tröskan Opus 2". Och det handlar om en medial person. Jag hoppas inte bara att han förlåter mig, utan även snart utpekad person. Så här var det iallafall. Många var vi som undrade vem tröskan syftade på. Texten gick nämligen i stil med "ryck ner brallorna på en tröska ..." I biografin om DMU avslöjar Ekis sanningen på ett subtilt sätt. Tjenen som tröskan syftade på hade senare blivit vald till Sveriges sexigaste kvinna av Café.

Det var Jocke som hävde ur sig kommentaren. "Kolla tröskan", sa han och pekade på en läcker häck. Denna läckra häck tillhörde Jenny Öhlund, numera Jenny Silver. Så nu du det.

Texten i sin helhet lyder som följer.

Jag gick nerför Östergatan
och såg denna vackra kvinna
den där satans jävla skatan
kom till mig kom gröna himmel
öster om mitt hjärtas Suez
eller något åt det hållet

Röck ner brallorna på en tröska
samla nötter till en ekorre
prata långsamt med dina yuccas

Nu tillbaka till min kvinna
var av hennes sketna kille
hade grodslem över huden

Röck ner brallorna på en tröska
samla nötter till en ekorre
prata långsamt med dina yuccas

Och om detta inte var nog
tog jag sats och sparka henne
med en våldsam kraft i röven
den fisförnäme mister grodslem
skrek och börja fråga varför
jag sa skit och åkte hem

Röck ner brallorna på en tröska
samla nötter till en ekorre
prata långsamt med dina yuccas

Text och musik: Mikael Ekström, Den Mediterande Uttern

Är inte detta poesi så säg?

Observant.

En numera frekvent läsare av bloggen, grundaren av Den Mediterande Uttern, är också oerhört observant. Kanske drogs blicken omedvetet till textrad nummer 15 i föregående inläggs bild.

Dagens djungelordspråk!

Jag mådde som sagt lite kymigt i natt och var väl inte helt i form när jag vaknade heller. Jag bestämde mig därför för att hoppa träningen och istället sova någon timme extra. Jag tror det var ett klokt beslut.

Lite över åtta kom jag iväg. Min vana trogen med P3 i lurarna. I Morgonpassets studio hade de Mattias Ribbing på besök. Mattias som har Sveriges bästa minne. Han blev nämligen bäste svensk i VM i Minne. Sverige hamnade på en femte plats. Vann gjorde Tyskland, följt av Kina och England. Två öldrickande nationer på topp tre måste väl bara innebära en sak.



I alla fall. Mattias berättade att han var en medelmåtta i skolan och endast hållit på med det här med minne i ett år. Han hävdade i programmet att övning ger färdighet och att minnas bra till största delen handlar om att lära sig en bra teknik för att komma ihåg saker. Och så är det säkert. Fast en gnutta genetisk talang skadar säkert inte det heller.

Mattias gav sedan morgonpassetgänget en utmaning att minnas en lista på tjugo olika saker. Och inte helt oväntat blev det Hanna som tog hem segern.



Hanna är den som verkar mest virrig, säger mest snurriga saker i programmet, oftast slänger ur sig grodor och som säkert skulle förlora kampen i Trivial Pursuit. Martina är den mer ordningssamma, satt troligtvis i skolrådet och gick med största sannolikhet ut med toppbetyg. Kodjo, hennes motsats som satt längst bak i klassen och aldrig kunde hålla snattran. Klassens clown med andra ord.

Fördomar? Jag?

Oavsett: "Det är inte alltid den som vet bäst, eller den som hörs mest, som är den som minns bäst."

Grattis Sturm & Drang!

Idag känner jag mig lite krasslig i halsen och hade nog lite feber i natt till på köpet. Men det är inte därför som jag hyllar Sturm & Drang hela dagen. Nä dessa briljanta branschkollegor har belönats med ett guld och ett brons i Postens tävling Guldlådan. Kungar och drottningar av DM med andra ord. Grattis!

Bilden är snodd från Sturm & Drangs bloggiga hemsida.

Jag vill inte börja jobba.

Så här på kvällskvisten är det läge att fortsätta följetongen om DMU:s uppgång och fall. Det blir ett inlägg av det kortare slaget då det skrivs från min iPhone. Ni får helt enkelt hålla tillgodo med det. Ja du också Camilla, som gillar mina mer textintensiva inlägg.

Det var strax innan julen åttionio som namnet Den Mediterande Uttern kom till. Och det var Jocke, bandets sångare som kläckte namnet. Var inspirationen kom ifrån har jag ingen aning om, men det lät fint på något vis. Vid det här laget kunde Ekis inte spela ett enda ackord, så han gjorde slag i saken och investerade i en ackordbok. Under jullovet övade han så fort han kom åt. Och övning ger som sagt färdighet. När lovet var till ända hade han lärt sig inte mindre än åtta ackord. Någon låt hade han dock inte lärt sig. Han hade försökt sig på "Fjäril vingar syns vid Haga", men var chanslös.

I februari började DMU repa regelbundet och kort därefter skrev Ekis bandets första låt. "Jag vill inte börja jobba." Ett bra avslut på ett inlägg med en rubrik med samma namn.

Psycho finnish.

En gång i tiden jobbade jag för Claes på Hundra Reklambyrå. Numera, binder han i godan ro flugor, på egna företaget J:son & Co. Och vilket pill sen. Vilken precision. Eller som Claes skulle kunna uttrycka det – psycho finnish.

Jag får banne mig inte missa Rock Art.

Pontus Brenner som jag vet är en flitig läsare av bloggen tipsade mig via Facebook om Revolver Art Gallery. Jag hade i och för sig redan koll på utställningen. Såg annonsering på baksidan av en buss för en tid sedan. Men det var bra att bli påmind. Tack Pontus.

Morgonens träning var verkligen inte på topp.

Jag är så glad att den är över. Så inåt helsike jobbigt som det var att träna den här morgonen har det aldrig varit. Jag är inte den som brukar ge upp, men efter rodden tackade jag för mig. Dessutom tappade jag bort toppen på min vattenflaska. Ni vet den där man dricker ur. Insåg det redan i omklädningsrummet och tro inte att jag inte letat. Men jag kunde banne mig inte hitta den. Gick till och med tillbaka in och kollade på toalettet inne på gymmet. Kanske hann den utländske gentlemannen som städar hunnit norpa åt sig den. Vad vet jag. Så jag får klara mig utan toppen. Jag skruvar ändå alltid av den när jag dricker.

Min vattenflaska är annars en trogen vän sedan min tid som badmintonspelare. Fick den av min plastfarsa minns jag. Bättre begagnad. Runt om på sidorna står det Intersport. Nerifrån och upp. Sliten blå text i typsnittet Souvenir tror jag bestämt. Retro värre.

Kisen och Kepsen var där. Förstod på deras samtal i omklädningsrummet att det var ett segt pass även för dem. Just nu stör jag mig inte det minsta på dem längre. De verkar rent av vara två trevliga kisar.

Thank god it's Sunday!

Jag får göra precis som jag vill på den här bloggen. Så därför blir det en söndagslåt den här veckan. I mitten av åttiotalet var jag förälskad i Cia Bergs mun.

Den Mediterande Utterns första rep.

Så till ett utdrag ur rockbiografin "Den Mediterande Utterns uppgång och fall". Ett av de klassiska styckena. Jag tar mig friheten att rippa texten som är skriven av Mikael Ekström, sångare, gitarrist och låtskrivare i bandet. Helt fräckt hoppar jag rakt in i texten.

Plötsligt öppnades dörren och sångaren från bandet som var där innan oss gick in och ställde sig i ett hörn och sa:

"Låt inte mig störa, jag ska bara lyssna lite."

Lyssna på vadå undrade jag tyst. Jag tittade frågande på Jocke som snabbt tog kommando och sa:

"Okej, då kör vi Got to give it up."

Den där gamla Thin Lizzy-låten hade Jocke lärt sig de tre första ackorden till, men varken jag eller Sid visste hur den gick. Det hindrade dessvärre inte Jocke från att både börja spela och sjunga den. För att inte verka helt bortkommen försökte jag hänga med genom att spela det enda jag kunde; inledningen till Smoke on the water på en sträng. Sid slog lite förstrött på trummorna och efter en minut slutade Jocke med orden:

"Nu kan jag inte mer."

Vår gäst såg bekymrad ut och såg på mig och sa:

"Du har pluggat in basen i en gitarrförstärkare."

Jag hade inte en aning om att det fanns olika förstärkare till gitarrer och basar, men jag svarade självsäkert:

"Jag vill ha det så, det blir bättre ljud." Han skakade på huvudet och gick ut.

Kändiskåt.

Det är ju alltid kul att få in en och annan kändis på bloggen. Så varsågod. En kändis. Tillsammans med Peter Siepen.